Reportrar utan gränser
Reportrar utan gränser, eller journalister utan gränser, är en politiskt oberoende grupp med mål att värna om press- och tryckfriheten. I den här artikeln talar vi mer om gruppens historia, den svenska grenen samt det pressfrihetsindex, dvs. den undersökning som organisationen utför årligen.
Historik
Reportrar utan gränser startades i Frankrike, av en ung journalist vid namn Robert Ménard. Han menade att medier i västvärlden inte brydde sig om vad som hände i andra delar av världen, förrän något hemskt inträffat. Han såg även journalistiken som sensationalistisk, och ville hela tiden uppmärksamma det som inträffar i ”de glömda länderna”.
År 1989, fyra år efter att organisationen skapats, ändrade organisationen sitt arbetssätt. Från och med då uppmärksammade gruppen istället journalister som farit illa, och började verka för att pressfriheten skulle öka, världen över.
Idag återfinns reportrar utan gränser i 10 länder. Huvudkontoret är beläget i Paris, där ett 40-tal anställda arbetar. Om vi bortser från den svenska grenen har organisationen delkontor i Tyskland, Spanien, Schweiz, Belgien, Finland, USA, Tunisien, Japan och Storbritannien.
Reportrar utan gränser – den svenska grenen
Organisationens svenska gren har funnits på plats sedan 1994. De anser, precis som moderförbundet, att pressfriheten och yttrandefriheten är helig, och en förutsättning för att nationers befolkningar ska må väl.
Organisationen har omkring 150 korrespondenter utplacerade runt om i världen, och anser att Reportrar utan gränser är en av de viktigaste aktörerna som kämpar för press- och yttrandefrihet.
Den svenska grenen av organisationen består av 13 medlemmar, och i skrivande stund är Erik Halkjaer ordförande. Han är en frilansjournalist som främst rapporterat om utvecklingsfrågor samt mänskliga rättighetsfrågor i Centralamerika. Erik Halkjaer har även varit verksam som biståndsarbetare, samt pressekreterare inom biståndsnäringen.
Hela organisationen arbetar efter Artikel 19 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den svenska delen av organisationen förtydligar att deras arbete är viktigt genom att citera en del av artikel 19 på organisationens webbsida:
”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”
Pressfrihetsindex
Reportrar utan gränser har lanserat sitt Pressfrihetsindex sedan år 2002. Indexet rankar 180 länder utifrån hur läget för pressfriheten ser ut, samt friheten för journalister. Pressfrihetsindex tar även hänsyn till andra faktorer, såsom lagstiftningar samt medieinstitutionernas oberoende.
Sveriges status enligt Reportrar utan gränser
Sverige anses vara fritt, pressfriheten beskrivs som god, och Polis samt likvärdiga myndigheter skyddar journalister som hotas på ett förträffligt sätt.
En tredjedel av landets journalister beskriver dock att de regelbundet utsetts för hot och hat via digitala kanaler, vilket ibland kan innebära att de tvingas ägna sig åt självcensur. Ägarbilden inom media beskrivs även som något problematisk, då fem stora medieföretag äger över 50 procent av landets medieorganisationer.
Utöver detta beskrivs högerpopulismen som ett ökande hot, inklusive ”alternativhögern”, som grundat och driver ett flertal publikationer online. Sist men inte minst beskrivs de svensk-kinesiska banden som knackiga, då Kina har som vana att kritisera både Sverige samt vår journalistkår med jämna mellanrum.
